Migrationsdebatten onödigt polariserad

Efter Dagens Samhälles enkät till moderatpolitiker och medborgare landet runt går det inte längre att förneka att politiken saknar bred förankring. Hur mycket än förespråkare försöker påvisa motsatsen. Moderatprotester och medborgarreaktioner talar sitt tydliga språk. Liksom stödet för Sverigedemokraterna. Och det är inte deras fel.

Därför var det välkommet att Moderaterna i slutet av januari presenterade en utredning för översyn av migrationspolitiken. Beklagligt var dock att redan en översiktlig läsning av utredningsdirektivet avslöjar att det är en till intet förpliktigande luftpastej sannolikt avsiktligt utmejslad för att rinna ut i ännu en sönderkompromissad politisk pamflett. Man undrar om moderaterna på allvar tror att de skall kunna lura väljarna att utredningen kommer att leda till väsentlig förändring. Det ytterst målfattiga direktivet tyder på det liksom migrationsminister Billströms tidplan för översyn i denna ödesfråga som uppges ”få ta den tid det tar” och att som riktlinje gäller ett år.

Beklagligt och genant var också det efterföljande spektaklet med statsminister Reinfeldts tilltag att ”ta migrationsministern i örat” för sitt tal om begränsning av flyktingvolymer. Turerna har förbryllat alla och bäddat för utredningsfiasko. Det är uppenbart att statsministern med sin märkliga ”kontraorder” försöker och tror sig kunna döda frågan. I stället har han skapat osäkerhet och förvirring som t.o.m. utrikesminister Bildt genom senare stöd för åtstramning såg igenom. Den kritiskt tänkande skakar på huvudet!

Debatten om migrationspolitiken är i många delar så falsk och obegripligt ologisk att det ibland är svårt att ta in. Debattörer och forskare men mest av allt politiker stämplar, beskyller och talar förbi varandra, förvanskar fakta, vränger verkligheten och levererar bedrägliga förklaringar som inte hänger ihop. Värst av allt är alla de som vägrar erkänna effekterna av en politik som byggt fast Sverige i skenande kostnader som medborgarna inte efterfrågat, som stjäl samhällsresurser från det nödvändiga, som favoriserar några få flyktingar på flertalets bekostnad, som göder flyktingsmugglare och flyktingentreprenörer och som spelar främlingsfientliga krafter i händerna. Och att höra samma individer argumentera att skälet ligger någon annanstans än i den politik som gällt i minst tre decennier. För dem spelar det ingen roll hur många rationella argument och fakta som presenteras, de har bestämt sig, bryr sig bara om sin egen världsbild och sina självpåtagna dåliga samveten, stigmatiserar de kritiska, slår sig för bröstet av självgodhet och skiter i verkligheten.

Låt oss därför metodiskt dissekera invandringspolitiken och debatten i sina tydligaste beståndsdelar. Och in någon grad den inte helt oviktiga frågan, var kommer pengar ifrån?

Låt oss då börja med de dummaste, och först med den av journalister ofta ställda retorisk frågan (många av argumenten går nämligen ut på att spela på känslor avsett att sätta förnuftet ur spel); borde inte vi som är ett av världens rikaste länder osv.!? Detta är skuldmanipulation! Man vill få oss att känna skuld och skyldighet. Skulle vi känna skuld för att vi har det samhälle vi har? Ett sedan hundra år demokratiskt land som slutat föra krig och inte provocerar någon. Som bidragit med samhällsnyttiga innovationer och produkter i mänsklighetens tjänst, i internationella samarbeten och hjälpinsatser och erbjuder stöd till demokratirörelser världen över. Skuld för vad? Skuld till vem? Skall vi känna skuld för att säga nej!?

Skuldkreatörernas nästa slagord brukar vara ordet humanism, att påtvinga oss ett moraliskt ansvar. Samt att man inte skall ”ställa grupper mot varandra”. Men… det är ju våra pengar, inga andras! Varför skulle vi skänka bort våra resurser!? Om vi nu skall vara så generösa att vi öppnar vårt samhälle… skall vi då också betala för det!? Och om man nu har så humanitära ambitioner, varför då inte hjälpa så många som möjligt på plats i stället för ett fåtal här, i ett av världens dyraste länder omgärdat av fördyrande regler och krav! Varför inte hjälpa maximalt för pengarna!? Varför favorisera just de som haft råd att ta sig hit!?

Beskrivningen om Sverige som rikt land förtjänar eget kapitel. Låt oss göra det kort. Högt BNP är inte detsamma som stora gemensamma resurser. Hög produktivitet kräver nu allt mindre arbete. De gemensamma resurserna kommer från skatteintäkter som huvudsakligen kommer från just arbete. Med färre som arbetar krymper statens intäkter. Vi är nu allt fler som skall försörjas på en krympande budget i balans. Vilket med nödvändighet också betyder att alltid spara, oftast i de stora budgetposterna, vården, skolan, omsorgen, försvaret. Vi är också ett land där staten ryckt av medborgarna höga skatter för kostsamt välfärdsbygge. Det funkade i tider med goda marginaler tills väljarna sa stopp. I krympande ekonomi med åldrande befolkning går det inte längre. Här syns nu ökande arbetslöshet, sinande pensioner och fler utslagna. Några talar om barnfattigdom. Sverige som ett ”rikt” land är en myt som allt mer går mot historien. Även den vackraste båt med hål i sjunker.

Lika falskt i sammanhanget är talet att ”öppna för arbetskraftsinvandring”. Liksom det om betald invandring som investering, t.ex. om gruppen Bosnier som nu efter något decennium i Sverige sägs vara nettobidragsgivare. Vackert så! Men ingen TV-handlare klappar händerna för hög marginal på en modell om han gör förlust på de övriga. Den kalkylen går ändå inte ihop. Ingen fabrikör investerar heller i en ny maskin om han redan har flera som står stilla. Arbetslöshet är ”maskiner” som står stilla! Inte heller köper man maskiner i lager som förhoppningsvis ger vinst i framtiden. Om vi nu skall vara så generösa att vi öppnar dörrarna för arbetskraft, skall vi då också försörja den!? Att som statsministern som argument för nuvarande politik förespegla arbetskraftsbehov när vi har mer än fullt är skojarfasoner.

Som skäl för invandringspolitiken framförs ofta internationella åtaganden genom ratificering av internationella avtal. Men sanningen är att vi själva bestämmer över vår politik. Sanningen är att svenska myndigheter genom överdrivet generös hållning har övertolkat dessa avtal. Det är ett bevisat faktum att Sverige tar emot fler invandrare än de flesta europeiska länder och att vi i förhållande till folkmängden tillhör den absoluta världstoppen. Vi bestämmer själv hur vi skall tolka och avgöra om kriterier är fyllda. Vi har ett ansvar att själva vara herre över vår egen situation. Man skall inte ingå avtal man inte kan hantera. Passar de inte skall vi inte vara med. Att avtalen avgör volymerna är inte sant.

Många har räknat på kostnaderna för invandringen. Vare sig det är partier eller experter är det nu obestridligt att de är enorma. Från uppgifter i öppna källor hos Migrationsverket och kommuner kan vem som helst göra en egen kalkyl. Och finna att vilken som helst skattebetald invandrare eller flykting kostar genomsnittligen allt mellan en halv och 1,5 miljoner årligen. Vid en nivå på 30,000 nya invandrare motsvarar det en kostnadsökning på ca 30 miljarder. Den totala kostnaden för invandrare i skattebetald försörjning är svår att överblicka p.g.a. varierande omständigheter. Trovärdiga aktuella indikationer bl.a. baserade på Jan Ekbergs ESO studie från 2009 pekar nu på närmare 100 miljarder motsvarande 2-3 % av BNP. Vissa antar det dubbla. Det är minst sagt extremt för något för landet huvudsakligen helt onödigt. Lika svårt är att beräkna var kostnaderna stannar. Detta är skrämmande! Sannolikheten för att någon större andel av senaste decenniets invandrare inom nära framtid får fasta jobb är mycket liten. (hör SR P1s dokumentär ”Det delade Sverige”. Se mitt exempel från Vallentuna).

I utrikesdeklarationen säger Carl Bildt att varje biståndskrona skall användas så effektivt som möjligt. Detta måste gälla varje skattekrona! Moderaterna var en gång motståndare till ”bidragssamhället” och gick i täten för sundare hushållning med våra gemensamma resurser vilket utgjorde grund för arbetslinjen. Då rörde det krympt bidragsvolym för svenska skattebetalare. Nu öser samma parti ut bidrag till de som aldrig bidragit till våra resurser endast därför att man antagit inställningen att det är ”synd om dem”. Vi svenskar tillhör världens högst beskattade befolkning, tidvis rent av bestraffade med skatter för helkaklade badrum och lager-på-lager av skatter och avgifter för bostäder och energi. Förstår statsministern att det är djupt demoraliserande för många att gå till jobbet klockan sex för att tjäna brutto vad andra får netto gratis. Jag blir förbannad när jag bevittnar en politik som innebär ”stöld” av svenska skattebetalares gemensamma resurser när vi vet hur det ser ut på akut- och förlossningsmottagningar, med sinande pensionssystem, stigande arbetslöshet och varsel och hårt konkurrensutsatt industri under nedmontering som alla insiktsfulla vet bara kommer att bli värre. Nuvarande invandringspolitik är ett direkt hån mot väljarna och vittnar om en vårdslöshet som i vanliga fall brukar resulterar i indraget tillstånd.

Det är ingen hejd på lögner och trix i migrationsdebatten. Upprörande är att höra media kabla ut den ena snyfthistorien efter den andra om duktiga invandrare. Som om det vore utgångspunkt och skäl för att vi skall betala för allt fler när resurserna inte räcker här hemma. T.o.m. lurade bärplockare blir en del i den valsen trots att det inte har ett skvatt med frågan att göra. Man kan syssla hur mycket som helst med integrationsåtgärder, lägre ingångslöner, sänkta trösklar och allt vad det nu heter. Det berättigar inte förlängning av den felaktiga politiken och att dra på oss ytterligare kostnader och åtaganden.

Jag har sista tiden mejlfäktats med brevskrivare, politiker och partivänner i ämnet runt om i landet. Flera av dem förefaller ha mycket dimmiga begrepp om var pengar kommer ifrån. Många vet ytterst lite om näringsliv och industri, om svensk industrihistoria, om ändrade konkurrensförhållanden, om utflyttning av tekoindustrin eller om varvskrisen och bruksdöden eller om var och hur resurser byggs upp överhuvudtaget.

Om man frågar människor om flyktingmottagning och invandring är det sant att många spontant säger sig villiga att ställa upp. Men det är också sant att mycket få vet något om kostnaderna eller om omständigheter och bakgrunden i övrigt. De flesta vet ytterst lite om världens länder och konflikter annat än ytligt om det för tillfället mest aktuella varför man just nu kan utropa ”tänk på Syrien” för snart sagt varje migrationsärende även om ingen kommer därifrån. Många har svårt att sortera bland argument och saknar kunskap för att reda ut påståenden om ansvar och skyldigheter eller att se alternativen. Men om man berättar om verkligheten är det få som inte justerar eller rent av ändrar sin uppfattning.

Låt oss sammanfattningsvis konstatera två saker, glasklara för den som har någon liten baskunskap om ett samhälles uppbyggnad och funktion och integritet nog att tänka själv.

För det första, och så självklart att det knappast kräver någon tankeverksamhet alls; man kan inte tala om arbetskraftsbehov och betala för invandring när man har arbetslöshet.

För det andra, och det kräver bara marginellt mer tanke och lite kunskap om ekonomiska förhållanden. Sverige är ett av världens dyraste länder. För kostnaden att hjälpa en individ här kan man hjälpa mångdubbelt fler på plats.

Svensk invandringspolitik är feltänkt från början till slut och bygger i hög grad på att vissa med trångt perspektiv på världen tror att ”räddning” till Sverige är bästa sättet att hjälpa. Det är fel! Man överlever i de flesta länder. Ett litet land med 0,135 % av världens befolkning kan inte, bör inte och skall inte heller absorbera och betala för tusentals människor från andra länder så att det eroderar landets finanser och resulterar i politisk instabilitet.

Världen är orättvis. Men det är inte vårt fel! Jag unnar alla att leva som svensk. Men det är helt enkelt omöjligt. Jag kan inte ta åt mig för att jag är född här och är inte bättre än någon annan. Men jag måste inse realiteter. Gör man det kan man på ett ärligare och bättre sätt hjälpa andra utan att det sker på någons bekostnad.

Motstånd till betald invandring och dagens migrationspolitik är vare sig främlingsfientlighet, sympati för eller att tillmötesgå Sverigedemokraterna! Det är ett ställningstagande i en sakfråga som går utmärkt att nå ur egen analys även om SD aldrig existerat. Att påstå annat är lögn.

Nej, nuvarande invandringspolitik och debatt handlar i väldigt hög grad om att döva några svenska samveten, att få några att må bra som därefter aldrig frågar efter resultaten. De borde i stället ha dåligt samvete för en hållning som göder flyktingbusiness, eroderar våra resurser och spelar främlingsfientliga och högerextrema i händerna. Den massiva skattefinansierade invandringen kan bli en ödesfråga för Sverige som riskerar stjälpa den stabilitet och grund vi står på. Politiken måste ändras! Ärendet kräver en ärligare hantering.

Jag öppnar gärna armarna för alla som vill komma hit och jobba och bidra. Men jag vill inte betala för det!